Nu så är jag äntligen klar med min förlossnings berättelse.

Onsdag den 6 April.

Denna dag var det dags att åka in på en intim undersökning, för att se om jag var mogen för att föda. Läkaren hade inte sagt att det kunde hända att vi fick stanna kvar men vi misstänkte att det kunde bli så, därför tog vi med oss BB väskan.

Och sagt och gjort, jag blev inlagd. Läkaren sa att tappen var centrerad och att de tänkte försöka sätta igång mig, eftersom att det inte var bra för tvillinggravida att gå över tiden.

De tänkte först försöka med att jag skulle få en ballong som skulle sitta i högst 24 timmar.

” 24 timmar ?! Hoppas att det sätts igång innan det, så länge orkar inte jag vänta”

Åh vad nervöst det var!

Snart skulle jag få se mina barn!

Vi gick ut i bilen och hämtade väskorna sen in på avdelningen för oförlösta, där fick vi ett rum som jag skulle dela med en annan, hon blev inte så lång varig i mitt rum, eeh…

Minns ni att jag berätta att Marcus tycker att jag snarkar så väldigt illa?

Jag hade tydligen inte slutat med det när jag var på sjukhuset, så jag vakna en gång av att en sköterska kom in och min rumskamrat fråga efter öronproppar. Dagen efter byte hon rum.

Så vill man få ett eget rum i Falun så är det bara att börja snarka!

Tyckte väldigt synd om henne som fick stå ut med mig, men eftersom hon byte rum så fick Marcus dela rum med mig istället för att han skulle få sova på patienthotellet, och det tyckte ju såklart jag var väldigt bra.

Efter att vi hade hämtat väskorna och blivit visade rummet som vi skulle ha så var det dags för en undersökning och sen skulle de sätta in ballongen. När vi kom till undersökningsrummet så står fyra stycken och kollar på mig. Behövs det så många för att sätta in n ballong ? tänkte jag.

-          Hejsan! Vi har några här som gärna vill vara med på din undersökning och kanske få känna lite själva och sen vill dom gärna s hur man sätter in en ballong eftersom dom inte gjort det förut, är det okej?

-          Ehh.. aaa jo det är det väl.

Oj va jobbigt, jag tycker redan att det är jobbigt att behöva sitta i gynstolen inför EN person, nu står det fyra stycken och ska kolla.. aja bara att ta djupa andetag. Och så började läkaren att känna efter tappen. Och jag vet itne vad hon gjorde men fy faaan va ont det gjorde, jag hade jättesvårt att inte röra mig, ”Andas, andas” tänkte jag men det var inte det lättaste.

-          Jaa , då så vill en tjej här testa också.

Helvete inte igen! Djupt andetag och så började det om, jag kan verkligen inte beskriva smärtan, men jag hade hellre velat att en kniv kördes upp och krafsa runt i musen än att göra en till undersökning. Till slut var det över, trodde jag…

-          Nu ska vi föra in ballongen, sa läkaren och förklarade hur den skulle sitta och vad den gjorde för nytta.

Så här funderar det, ballongmetoden innebär att man för in en kateter – en mjuk plastslang – med en specialballong fäst i ena änden genom livmoderhalsen och upp i livmodern. Sedan fylls ballongen med koksaltlösning. Ballongen trycker mot livmodermunnen vilket får en påverkan på de hormoner som hjälper till att starta förlossningen. Barnmorskan snurrar på slangen var trettionde minut och får på så sätt värkarna att starta och modermunnen att öppna sig. Slangen ramlar ofta ut av sig själv när modermunnen öppnat sig 3-4 centimeter, i annat fall tar man ut den. Därefter tar man hål på fosterhinnorna för att få i gång värkarbetet. Ofta ger man också ett värkstimulerande dropp.

Det lät ju bra tyckte jag så upp for ballongen och så var det bara att vänta på att den antingen skulle åka ut av sig självt eller att den skulle tas ut dagen efter.

Ballongen åkte ut efter ca fyra timmar och då sa en sköterska där att det var jättebra och att det skulle göras en ny undersökning på morgonen för att se om jag hade öppnats så mycket att de kunde ta hinnorna. Så resten av kvällen satt vi på rummet och löste knep&knåp, det fick tiden att gå lite fortare, sen gick vi till matsalen emellanåt och fikade lite. Sen var det dags för Marcus att gå till patienthotellet så vi båda kunde vara utvilade inför den stora dagen imorgon.

”Imorgon får vi säkert våra barn!” sa jag till Marcus och sedan en godnattkyss innan vi gick åt varsitt håll.

7:e April

Nu på morgonen så skulle jag göra en undersökning för att se om ballongen hade gjort sitt.

Barnmorskan hämtade mig och sa att läkaren kunde ta emot mig, jag och Marcus går in i undersökningsrummet och där inne är det ett annat gäng än de som jag hade dagen innan, även denna gång va det en till som ville ”testa på” att undersöka mig. Jag kläde av mig och la mig på britsen.

-          Mmm , då ska vi se om ballongen har hjälpt något, sa läkaren.

Jag tog ett djupt andetag och så va undersökningen igång, jag hade nästan glömt hur ont det hade gjort dagen innan men nu fick jag uppleva den igen. Fy fan.

-          Är det okej om hon får testa också?

-          Mhmm. Djupa andetag och så var det dags igen, men denna gången gick det bättre, tror hon såg hur jävla ont det gjorde så hon va lite försiktigare.

Ballongen hade inte hjälpt något alls, läkaren sa också att hon trodde att ballongen inte hade suttit där den skulle men hon visste inte rikigt. Så nu var det dags för en ny metod, prostaglandingel. Om livmoderhalsen är omogen får du ett gel med hormonet prostaglandin som förs upp i slidan. Det fungerar så att livmoderhalsen mognar. Vanligtvis fortsätter man sedan med ett hormonstimulerande dropp. Därefter kan förlossningen fortsätta på vanligt sätt.

Jaha men det lät ju bra tyckte jag, och så fick jag den och även denna skulle sitta i högst 24 timmar. Hoppas det kommer igång tidigare tänkte jag.

Så resten av dagen så kollade vi lite på tv på rummet, nu hade min rumskompis flyttat ut och Marcus fick flytta in, så resten av dagen tittade vi på tv och försökte vila så mycket som möjligt. På kvällen gjordes ctg i två timmar och jag kunde känna av en del sammandragningar, men mer än så blev det inte, inga barn denna dagen heller.

8:e April

Samma som dagen innan så var det dags igen för ytligare en undersökning för att se om de kunde ta hinnorna nu.

Vi steg in i undersökningsrummet och samma procedur utfördes denna gången som innan och ont som fan gjorde det även denna gång. Men nu sa läkaren att vi kunde packa ihop våra saker och bege oss till förlossningen! ÄNTLIGEN ! Nu börjar det hända grejer!

Ohh va nervöst det var att gå med väskorna upp till förlossningen, nu kunde jag verkligen känna hur mycket jag längta tills dom äntligen var här!

På förlossningen blev vi varmt mottagna och det var så många som ville komma in och prata med oss och vara med vid undersökningar just bara för att vi skulle ha tvillingar.

Man känner sig lite extra speciell när man väntar tvillingar.

Nu skulle barnmorskan ta hinnorna på mig, detta förklarade dom så bra. Jag var väldigt nervös så fort dom skulle testa något nytt på mig, jag har ju aldrig vart med om det förut och vet inte alls vad jag har att vänta mig. Så här fungerar det att ta hål på fosterhinnorna.

Hålet görs antingen med ett instrument eller med ett finger. Fostervattnet rinner ut och barnets huvud sjunker ned och pressar mot livmoderhalsen. Det gör att värkarna sätter i gång precis som när vattnet gått på naturlig väg.

Det varierar hur lång tid det tar från det att hinnorna spräckts tills dess att värkarna kommer i gång. Ibland behöver man komplettera med värkstimulerande dropp. Den här metoden gör ofta att sammandragningarna blir häftigare.

När de barnmorskan skulle göra detta på mig så erbjöd hon mig lustgas, vilket jag gärna tog, men det hjälpte inte alls, jag kunde inte slappna av och det gjorde så förbannat ont.

Efteråt sa barnmorskan att jag inte alls egentligen var tillräckligt öppen för att ta hål på hinnorna, tappen var så långt bak fortfarande så det var därför det gjorde så ont, för att dom försökte dra fram den. Men hål på hinnorna blev det i alla fall.

Mycket ska man genomlida.

Kan tycka att det var lite dålig kommunikation mellan barnmorskorna och läkaren, om det var så att jag inte alls var redo egentligen för att ta hinnorna men men nu var det i alla fall gjort och snart får jag se mina barn!

Under alla undersökningar stod Marcus vid mitt huvud, krama min hand och försökte vara ett stöd för mig, han var helt underbar. Men jag märkte inte så mycket av det men det var skönt att han var där hos mig.

Nu var det dags att kolla bebisarnas hjärtljud, allt såg fint ut.

Ingenting hände med att ta hinnorna så nu var det dags för nästa grej, hormondropp.

Värkstimulerande dropp ges om livmoderhalsen är mogen. Droppet innehåller hormonet oxytocin och ges intravenöst, det vill säga direkt in i en blodåder.

Så då började dom med att ge mig 15ml/h. Sen skulle de ge mig mer om det inte hjälpte, jag frågade hur mycket dom brukar ge.

-          Jaa , det är lite olika men vi brukar inte ge mer än 100ml/h.

Det slutade med att de gav mig 120ml/h och inget hände.

Nu började jag bli riktigt trött på alla igångsättningar och på att inget hände. 12 timmar hade jag i droppet och var hela tiden kopplad till en ctg maskin som mätte verkar och barnens hjärtljud.

Till slut kom en läkare in och gjorde en intimundersökning, igen, och det hade inte hänt något överhuvudtaget!

-          Nää Veronica, nu tar vi beslutet om att det blir kejsarsnitt.

Gud mitt hjärta flög upp i halsen, det var verkligen det sista jag ville göra. Barnmorskan lugnade mig, hon var så duktigt, henne gillade jag väldigt mycket.

Narkosläkaren kom in och ställd lite frågor och förberedde mig på vad som skulle hända.

Så ca 20 minuter senare rullade barnmorskan och undersköterskan iväg mig mot operationssalen. Oj va stort det var! Och ljust, och vilka maskiner! Det var lite mäktigt att vara därinne faktiskt. Men usch va rädd jag var!

Jag flyttades över från sängen till operationsbordet, oj va smalt det var, trodde nästan att jag skulle ramla ner från det. Såg på klockan, snart midnatt.

Jag rullade över på sidan och kutade ryggen när narkosläkaren skulle lägga lokalbedövningen, han stack mig en gång, två gånger, tre gånger, fyra gånger. . .och jag som är så nålrädd, det verkade aldrig ta slut, plus att jag hade nålar i varje hand nu och det var hur många sladdar och kablar fäst vid mig nu så jag vågade knappt röra mig så det kändes inte så jättebra när narkosläkaren till slut bad mig att sätta mig upp för att han inte kunde lägga bedövningen när jag låg ner, så upp skulle jag ta mig med alla sladdar och kablar som tycktes nästan fastna i varandra. Tills slut satt jag på kanten och kutade ryggen allt vad jag kunde, han stack mig en gång, två gånger, tre gånger, AJ fan vad ont det gjorde! Jag ryckte till fast att jag försökte för allt i världen att hålla emot.

-          Pirrar det i höfterna eller benen?

-          Nää , det gjorde bara jävligt ont.

Och så fortsatte han sticka ett par gånger tills han tillslut sa.

-          Nää du Veronica, du får ta och sova en stund, jag hittar inget ställe att lägga lokalbedövning på.

Panik! Det här va det allra sista jag ville! Jag ville verkligen inte bli sövd! Tänk så vaknar jag inte upp igen? Tänk om jag inte tycker att det känns som mina barn? Nää det här blir inte bra, det här vill jag bara inte!

Jag bröt ihop, jag blev helt enkelt för rädd, allt som jag hade gjort, alla igångsättningar, alla beslut, kejsarsnitt, ALLT! Det var inget av det jag egentligen ville som jag ändå fick lov att göra.

Jag såg på Marcus och han försökte verkligen trösta mig, men jag kunde se hur rädd han var och hur synd att tyckte det var om mig.

Marcus fick inte vara kvar i rummet medans dom skulle skära i mig men han fick komma in så fort dom var ute. Till slut hade jag lugnat ner mig, och dom började förbereda för snittet, upp med skynket, sterilisera, på med plast på magen. Narkosläkaren stod över mig och berätta vad dom gjorde bakom skynket.

Marcus och jag sa hej då till varandra och när han var ute så skull dom börja.

-          Nu Veronica så kommer du sova om 2 sekunder, ta två djupa andetag.

Jag försökte verkligen kämpa emot samtidigt som jag tog djupa andetag, men det gick inte att stå emot. Allt blev svart.

9:e April

Jag vakande och rök till, jag hade svårt för att förstå vart jag var.

Oh va konstig jag kände mig, allt va suddigt och allt tycktes snurra. Jag kände mig full.

Min barnmorska stod där vid mig och höll upp min kamera framför mig.

-          Du har fått två små flickor! Grattis!

Hon höll upp kameran och där var dom på Marcus bröst. Guud vilken känsla! Jag började gråta av lycka! Va fina dom är! Och vad lycklig jag var för att kunna känna att det var mina barn, jag kunde knappt vänta på att få se dom. Jag trodde jag skulle få åka dit med en gång, men jag var inte riktig i det skicket. Jag somnade.

Jag vaknade från och till i ett par timmar, sen kom barnmorskan och någon mer för att ta mig till Marcus och mina barn. Jag var fortfarande jättetrött, och väldigt groggy.

När jag rullades in på rummet så fick jag se Marcus hålla i något, oh det var mitt barn!

Jag fick båda barnen på bröstet, oh vilken lycka! Det går inte ens att beskriva!

Vilken känsla det var, helt otroligt! Att försöka förstå att det är just dom två som varit i min mage var nästan helt omöjligt att förstå.

Marcus passade på att diskutera namn när jag var groggy, och vi hade pratat lite om vad vi ville ha. Tvilling 1 var väldigt livlig i magen och Marcus ville gärna att om det var en tjej att hon skulle heta Vilda, och det passade han på att ta upp nu också. Jag förstod inte så mycket så det blev bra, Vilda fick det bli. Och jag tycker faktiskt att det passar väldigt bra, hon var otroligt vild i magen och hon var tydligen alldeles vild när hon kom ut också.

Sen var det ju en till som skulle ha namn också, men det funderade vi i flera dar på.

Det förstå jag tänkte på när jag såg henne att hon hade så stora ögon, barnmorskorna hade också tänkt på det och tyckte hon skulle hete Tindra, men en kompis barn heter de så det går ju inte.

Jag pratade med min syster i telefon och hon frågade om vi hade kommit på något namn än, vilket vi inte hade gjort.

- Clara?

- Oh Clara ! Det passar ju jättebra, hon har ju så stora klara blå ögon. Jag la fram Clara som förslag till Marcus, han var lite tveksam och ville gärna ha Alva. Men till slut blev det Clara.

Välkomna till Världen!