Jag kom på att för cirka en vecka sen att vi har inga särskilda rutiner när det gäller barnen.

Med läggning, matning mm.

Men sen så har det vari fullt upp och vi har försökt sätta oss in i våra roller som föräldrar och lära känna våra barn.

Så nu har vi börjat med rutiner och håller ganska hårt i dom.

Vid läggning när vi gör sista blöjbytet så har vi på lite babyolja med lavendel och gör lite spädbarnsmassage. Byter om till pyjamas Sen blir det lite ersättning och efter det brukar dom somna i famnen. Clara vill gärna vara med och vaknar efter en liten stund men somnar om igen efter ca en halvtimme – timme.

Många undrar om vi har haft det jobbigt och helt ärligt, nej det har vi inte.

Våra barn är väldigt snälla av sig, många som träffar barnen frågar om dom alltid är så lugna och för det mesta är dom det. Om dom är ledsna så är det för att dom vill ha mat.

Vilda har börjat det sista att vara ledsen när hon är trött också men det går ganska fort att få henne till ro.

Barnen sover hela nätterna och har gjort det ända från första stund och det är verkligen guld värt för oss!

I början väckte vi dom var fjärde timme för att de på BB sa att vi skulle göra det.

Men när vi hade varit hemma en vecka så lät vi dom få sova, för dom höll ju ändå vikten. Så varför väcka dom då?

Nu har jag precis lagt Vilda i sängen.

Nu när vi har varit lite mer nogranna med rutiner så sover barnen från ca 21- 23 tills 6-9 på morgonen.  Sen efter att dom vaknat så vill dom ha mat och när dom är mätta så antingen sover dom lite till eller så är de vakna ett par timmar och sen sover igen.

Så det här med rutiner är ganska bra, det märks skillnad när vi har rutiner och inte.

Det känns som att jag har mycket mer tid nu. Så nu gäller det att hålla dom och det mår nog barnen bäst av också.

Vilda låg i sin säng och sov.

Marcus var i Vansbro för att besikta bilen & jag hade ont i huvudet så ville vila lite.

Men Clara var så pigg så visste inte vad jag skulle göra. Tog i alla fall med henne till sängen så hon kunde vila lite med mig, jag ligger och blundar och hör hur hon smaskar för fulla muggar, tittar upp och får se en klarvaken Clara med fingrarna i mun. Blev så full i skratt och kameran låg precis vid sängen, tur för mig för detta kommer jag alltid minnas !

Ja det har verkligen varit fullt upp den senaste tiden, försöker bli bättre på att blogga och uppdatera er lite, men hinner istort sätt bara sätta mig vid datorn innan någon av döttrarna vill något.

Men jag har mer tid nu än för ett par veckor sen, då såg mina dagar ut så här. Vakna, ta upp båda barnen och amma, gå ur sängen , gå till köket och fylla en tillbringare med vatten, sätta sig i soffan och fortsätta amma. Och där satt jag tills vi skulle lägga oss igen.

Jag hade ingen aning om att amning kunde vara så jobbigt!

Första dagarna på BB så fick vi ge dom lite ersättning, för att mjölken inte räckte till. För mig kändes det väldigt jobbigt att vi var tvungna att ge dom det. Ja kände mig som en dålig mamma, att dom gillade ersättningen mer än mig, men jag tänkte att om ett par dar blir det säkert bättre. Vi kom hem och det blev inte bättre, vi var tvungna att fortsätta att ge dom lite ersättning efter att dom hade ammat. Oh va det var jobbigt för mig! Jag bodde verkligen i soffan och försökte få igång amningen .

Värst var att först dubbelamma jag båda, sen efter en kvart ville den ena ha mer, och den andre sov. Så mata den första och när den var klar vakna den andre och ville ha, och så där kunde det hålla på hela långa dagen.

Sen efter fem veckor så var vi på BVC och jag talade om att jag tyckte det var jobbigt. Marcus tyckte också att det var jobbigt, han tyckte det var bättre att vi bara skulle använda oss av ersättning. Dom blev nöjda och mätta av det och jag skulle inte behöva sitta så mycket. Men det var ju inte det jag ville, jag ville verkligen amma.

Då sa läkaren som var där just då att det är inget fel i att ge dom ersättning, och om jag vill så kan jag amma när jag känner för det, om det finns en lugn stund på dagen som jag kan slappna av på. Att dom kan äta ersättning för att bli mätta och amma för att jag tycker det är mysigt och för att vara nära.

På ett sätt var det jätteskönt att hon sa så, jag fick inte lika mycket press på mig. Och att det var helt okej att använda ersättning, jag är ingen dålig mamma för det.

Så när vi kom hem så ammade jag som vanligt och gav ersättning efteråt om det behövdes, men nu när nappflaskan åkte fram så hade jag ingen ångest längre.

Det kändes skönt att sluta bråka med barnen vid bröstet och dom blev så nöjda efter att dom blivit riktigt mätta.

Och efter ett par dagar så funkade amningen mycket bättre, jag kan amma mycket mer än förr och det tror jag beror på att jag släppte pressen på mig själv. Våra barn är väldigt hungriga av sig och äter mycket så nappflaskan kommer fram ibland men det känns inte ”fel” längre. Jag är bara glad att dom får i sig bröstmjölk över huvudtaget.

Jag ser inget fel i att använda ersättning och det gjorde jag inte innan vi fick barnen heller, men precis i början när jag blev mamma så fick jag en helt annan syn på det. Jag ville verkligen amma, jag ville ge det bästa till våra barn. Och när ersättningen togs fram så var det nära flera gånger att jag började gråta. Men efter allt stöd från BVC  så kändes det mycket bättre.

Och jag ser på våra barn att dom är så himla nöjda och jag mår mycket bättre av att se dom nöjda och mätta än skrikiga och hungriga.

Clara koppmatas

Clara flaskmatas av moster

Jag sitter just nu och tittar på TLC´s Toddlers & Tiaras.
Det är ett program som handlar om skönhetstävlingar för barn.
Jag kan inte bestämma mig för vad jag tycker om programmet, jag tycker det är helt sjuk vad barnen "görs om" dom ser verkligen ut som små Barbies.

Vissa säger att deras barn har fått bättre självförtroende sedan dom började med skönhetstävlingar.
Och det kan jag till viss del förstå för dom är ju verkligen jättefina, men utan allt smink, brun-utan-sol, lösfransar, lösnaglar så ser de ut som vanliga barn. Som barn ska se ut!
Hur kan det vara bra för självförtroendet när ett barn inte förstår varför inte just hon vann?
Alla barn är fina och det känns så fel för att dom vinner ett pris på utseende.
Dom är ju barn, barn mellan 18 månader och 9 år.

Det ser så sjukt ut att barn kan se så vuxna ut, det är inte normalt.
Det känns nästan som ett program för pedofiler.
Barn blir ju inte barn om dom redan ska börja tänka på sitt utseende i så ung ålder.
Sen verkar det som att många av de som tävlar är det mest att föräldrarna vill att dom ska tävla.
Mammorna pressar dom och tvingar sina barn att vaxa ögonbrynen, raka benen (!)

Och i talang tävlingen så är det många som dansar och eh... ibland är det lite väl "vuxen" dans för ett barn att göra.

Vissa barn verkar ju vilja tävla, men ändå. . . .
Det är sjuk att man kan få barn att se ut som vuxna, det känns väldigt fel. . .

Trodde aldrig att det skulle gå så långt, men nu är det 38+0 så då går vi alltså in i vecka 39.

Börjar bli lite rädd för själva förlossningen, men hoppas verkligen att den kommer gå bra.
Bebisarna rör sig så himla lite nu så måste puffa på dom för att se så att de fortfarande lever!                              Men det är ju inte så konstigt nu när det inte finns så mycket plats kvar i magen.

På Måndag så väntar ännu ett ultraljud, får se vad de säger då om de små liven, får hoppas att allt ser bra ut, men det har det ju gjort hela tiden så förväntar mig att det ser bra ut även då.                                                            Är så förväntansfull, det ska bli så himla roligt att se hur dom ser ut och vad vi får för barn.

Livet håller verkligen på att förändras.
Samtidigt som jag är lite halvrädd för förlossningen så ser jag ändå fram mot den, jag är lite nyfiken på smärtan, hur ont det kommer att göra.
Kommer jag vilja göra om det?
Läste lite om förlossningsrädsla, och de som lider av det mest är de som redan fått barn...
Såå ehh... aa jag hoppas verkligen att det kommer gå bra! :)

Varje gång jag sätter mig vid datorn så försöker jag komma på något att skriva i bloggen, men det är helt omöjligt att komma på något att skriva om.
Mina dagar ser så lika ut nu, jag är hemma i stort sett hela tiden, kommer ingenstans för jag får inte plats bakom ratten längre.
Så mina dagar ser ut så här; vaknar, äter frukost, ser på tv, städar/tvättar, Marcus kommer hem från jobbet, äter, ser på mer tv, dags för sängen och sen börjar det om igen.
Inte det roligaste direkt, försöker få tiden att gå om jag pysslar lite, men där har jag också fått idétorka.
Har i och för sig inte så mycket ork nu den senaste veckan, kanske därför som jag inte gör så mycket på dagarna.
Har väl sina skäll det också, att jag ska vila upp mig inför förlossningen, som aldrig verkar komma!
Trodde aldrig att jag skulle gå så här långt som vi har gjort nu.
Varje dag vill jag att dom ska komma, samtidigt är jag livrädd för att dom ska komma!
Alla förändringar och allt ovetande är skrämmande.
För att inte tala om förlossningen!
Samtidigt som jag är rädd så kan jag knappt vänta!
Har funderat på om jag ska testa att "sätta igång" förlossningen på natutligväg.
Men sedan tänker jag, varför?
Dom kommer när dom är redo, även om jag verkligen vill träffa dom, så vet jag att dom kommer förr eller senare i alla fall. Jag behöver inte skynda på det hela.
Jag känner mig inte riktigt redo så på ett sätt är det bra om dom stannar en stund till :)
Men det är ju verkligen inte långt kvar, den 9:e april är det beräknat.
Tiden har gått fort!
Sen vet jag inte alls om hallonbladste, mirakeldrycken, rincinolja mm verkligen funkar?
Har det funkar för er?